Gustav Möller, den tidigare socialdemokratiske socialministern, myntade som bekant uttrycket: ”Varje fel använd skattekrona är en stöld från folket” – ett citat som fortfarande är i högsta grad aktuell inte minst mot bakgrund av hur privata bolag i välfärdssektorn nu täljer guld med pennkniv med hjälp av skattemedel och olika typer av skatteplanering/skatteflykt/skattefusk. Eller som Svenska Dagbladet igår skrev på sin första sida: Välfärd riskkapitalets nya guldgruva. Mot bakgrund av denna utveckling har Vänsterpartiet nyligen startat en kampanj för världens bästa sjukvård och presenterat en rapport med namnet Vårda varje skattekrona – man kan säga i Möllersk anda.
Det är ju så att den svenska välfärden blir allt mer privatiserad. I vissa län t ex Stockholms län drivs t ex över hälften av alla vårdcentraler av privata företag. I spåren av privatiseringarna av den svenska ”vårdmarknaden” följer riskkapitalbolagen. Bolag, som egentligen är en samling fonder och holdingbolag, och som har enda syfte att köpa upp välfärdsbolag, maximera deras lönsamhet och sedan sälja dem vidare till högstbjudande.
Möjligheten att göra vinst på välfärden är mycket god. När välfärdsbolagen säljs från ett riskkapitalbolag till ett annat handlar det oftast om miljardbelopp i ren vinst. Riskkapitalbolagen är dessutom nästan uteslutande registrerade i så kallade skatteparadis för att på så sätt slippa betala skatt på sina vinster i Sverige.
De individer som äger och förvaltar riskkapitalbolagen har naturligtvis tjänat skyhöga belopp på att satsa pengar i vården. Sedan 1989 har sex personer delat på 9,2 miljarder kronor i obeskattad vinst. Det är pengar som har kommit direkt från de svenska skattebetalarna. Istället för att förbättra vården har dessa pengar förbättrat ett fåtal direktörers förmögenhet.
Vänsterpartiet tycker att svenska folkets skattepengar borde vårdas bättre. De flesta svenskar anser precis som oss att pengarna borde gå till välfärden istället för att hamna i fickorna på anonyma bolagsägare.
.Tidningen Veckans Affärer ger följande bild över hur vinsterna fördelas:
”När ett riskkapitalbolag säljer ett portföljbolag är investerarna i fonden som har ägt portföljbolaget garanterade all avkastning upp till 8 procent. Av vinster därutöver går 80 procent till fondens investerare och 20 procent till ägarna av riskkapitalbolaget, så kallad carried interest.”
Den procentuella storleken på carried interest låter inte mycket i sammanhanget, men man ska då komma ihåg att dessa summor tillfaller ett fåtal individer. Konsekvensen blir en gigantisk överföring av skattemedel från den svenska välfärden till en handfull bolagsägare.
Hur mycket har då Conni Jonsson, Björn Savén och de övriga riskkapitalisterna tjänat? Enligt Veckans Affärer har de fyra största riskkapitalbolagen gjort en sammanlagd vinst på 150 miljarder kronor sedan 1989. Av denna summa beräknas drygt 30 miljarder ha gått till de ledande affärsmännen. Av dessa 30 miljarder har 9,2 miljarder tillfallit sex individer. 2006 deklarerade de endast en förmögenhet på 500 miljoner. Vart resten av pengarna tagit vägen är oklart.
De miljardvinster som riskkapitalbolagen gör varje år kommer inte ur tomma intet. Vinsterna representerar till största delen skattemedel som svenska folket betalat in i tron att man bidrar till en bättre välfärd. 2009 gjorde de sju största vårdföretagen en sammanlagd rörelsevinst på över 1,6 miljarder svenska kronor. För 1,6 miljarder kronor hade man kunnat anställa cirka 6 800 sjuksköterskor. Eller med SVDs siffror så var den sammanlagda vinsten hos riskkapitalbolag inom vård och skola 2009 2,85 miljarder.
Det riskkapitalbolagen gör när de fifflar med räntekostnader och ränteinkomster är ju att undvika att betala skatt, trots att de är skyldiga att göra det. Det innebär att miljardbelopp försvinner till anonyma bolagsägare istället för att användas inom välfärden. Lagen om skatteflykt måste ses över. Översynen bör inriktas på att säkra så att Skatteflyktslagen blir ett effektivt instrument i Skatteverkets arbete med att förhindra upplägg som görs i syfte att kringgå svensk skattelagstiftning.
Jag är riksdagsledamot för Uppsala län sedan valet 2006. Medlem i Vänsterpartiet sedan slutet av 1970-talet och under ett 15-tal år aktiv i kommunalpolitiken i Uppsala. Tjänstledig från mitt arbete som geolog vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) där jag arbetat med grundvattenfrågor m.m. Gift med två vuxna döttrar och tre barnbarn. Miljö-frågor och internationell solidaritet tillhör mina hjärtefrågor. Åsikterna är mina egna och inte nödvändigtvis partiets.