Nyss hemkommen från ett studiebesök med riksdagsgruppens ekonomilag till Island för att lära oss mer om det ekonomiska och politiska läget i det minsta nordiska landet ställer jag mig frågan hur Sverige och de övriga länderna kan stödja Island och islänningarna. Är Islands sak vår?
I oktober 2008 kollapsade nio tiondelar av det isländska banksystemet när deras tre storbanker; Glitnir, Landsbanki och Kaupting gick i konkurs och förstatligades i kölvattnet av finanskrisen och en enorm finansiell expansion från de isländska bankernas sida. Nu sitter den isländska staten där med notan i knät. Från att ha varit skuldfri är den isländska bruttoskulden nu ca 120 % av BNP och nettoskulden ca 90% av BNP. Den rödgröna regeringen som består av socialdemokrater och de vänster-gröna har tvingats att genomföra stora nedskärningar i offentliga utgifter och skattehöjningar.
Många privatpersoner har hamnat i akuta betalningssvårigheter när deras bostadslån som tagits i utländsk valuta efter devalveringen av den isländska kronan blivit avsevärt högre. I flera fall är nu lånen högre än marknadsvärdet för en bostad som inte går att sälja eftersom efterfrågan är så låg.
Den mest akuta frågan just nu dock givetsvis hur den sk Icesave-frågan ska lösas. Den brittiska och holländska regeringarna kräver den isländska staten på ersättning för de garantier som den holländska respektive brittiska regeringarna betalat ut till sina medborgare som förlorade sina besparingar i de isländska bankerna. Den isländska regeringen har försökt omförhandla det avtal som alltinget till slut godkände men som den isländske presidenten vägrade att signera med hänvisning till de stora folkliga kraven på en folkomröstning i frågan. Just nu ser det ut som folkomröstningen kommer att äga rum 6 mars och att ett nej i folkmröstningen är att vänta med fortsatt ovisshet och antagligen ovilja från utländska banker och andra investerare att satsa sina pengar i Island.
Sverige och de andra nordiska länderna har avtalat att stödja Island med lån i detta akuta läge. Internationella valutafonden IMF har också att avtal med stödlån. Hur dessa lån är kopplade till varandra och vilka åtaganden som krävs av Island finns det olika åsikter om. Klart är dock att de nordiska lånen och alltså även det svenska är förknippat med att krav på att “Island ska leva upp till sina internationella åtaganden”, vilket i sin tur tolkas av de flesta som att Island måste betala till Storbrittanien och Holland för att lösa Icesaveskulden.
Den isländska regeringen säger att de kommer att leva upp till sina internationella åtaganden inklusive att betala tillbaka Icesaveskulden, frågan är bara till vilka villkor, hur snabbt, till vilken ränta etc.
I hela denna svåra och sammansatta situation anser Vänsterpartiet att Sverige, liksom för övrigt Polen och Föröarna redan gjort, ska låna ut sina pengar utan att kräva att villkoren för Islands återbetalning av Icesaveskulden är klar. Det skulla vara en lättnad för Island att veta att Sverige och förhoppningsvis ävende andra nordiska länderna kan sluta villkora vårt stöd till lösning av konflikten mellan Island och Storbrittanien och Holland. Det handlar också om i detta sammanhang en mindre summa. Ett samlat nordiskt klargörande skulle stärka den rödgröna regeringen och underlätta för de fortsatta diskussioner som måste föras med Storbrittanien och Holland men även i övriga internationella sammanhang.
Island har stora naturtillgångar i form av främst sin billiga, klimatvänliga geotermiska energi, sitt fiske och sin storslagna natur som lockar många turister. Sverige borde kunna utöka sitt samarbete med Island inom dessa områden, t ex när det gäller kunnandet inom geotermisk energi. Globalt sett en betydande energikälla. Sverige med sitt ingenjörskunnande, sina industrier, sin erfarenhet av fjärrvärme mm skulle tillsammans med de isländska erfarenheterna kunna utveckla avancerade tjänster inom detta område till gagn för såväl våra egna länder som andra länder med geotermitillgångar.


Jag är riksdagsledamot för Uppsala län sedan valet 2006. Medlem i Vänsterpartiet sedan slutet av 1970-talet och under ett 15-tal år aktiv i kommunalpolitiken i Uppsala. Tjänstledig från mitt arbete som geolog vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) där jag arbetat med grundvattenfrågor m.m. Gift med två vuxna döttrar och tre barnbarn. Miljö-frågor och internationell solidaritet tillhör mina hjärtefrågor. Åsikterna är mina egna och inte nödvändigtvis partiets.